TITLE? NO NEED!

En kollega surrar runt mitt bås, jag hör inte vad hon säger.
Jag till kollega: Va, vad sa du, sa du till mig?
Kollega till mig: Nej jag pratade med någon annan.
Jag tittar på kund, ler och säger: Det är aldrig någon som pratar med mig!
Kund tittar ner i backen och lyckas ignorera mig totalt.

Haha, jag började självklart fnissa, skratta och samtidigt tycka lite synd om mig själv. Ignorerad, obekräftad, icke-existerande. (-:

Akta benet och radiopremiär!

Suck, mitt högerben låser sig ibland. Jag börjar undra om det är mitt undermedvetna som står för låsningarna då de infinner sig när det är som mest (o)lägligt. Som när jag står på huk och behöver resa mig upp, BWAM, så låser sig benet och jag måste förbli i nedhukad position ett tag. Det ser antagligen något retarderat ut när jag snabbt skall upp och hjälpa en kund men inte kommer någonstans. Eller som nu, jag skulle precis stänga av datorn men när jag tog sats och reste mig upp så hängde sig benet. Det var bara att slå mig ner i datorstolen och blogga istället (suck, jag börjar bli så gammal). Nu har förvisso benet blivit medgörligt igen. Jag har dock ett par ord på hjärtat som jag passar på att yppa innan jag ger efter för sängens inviter.

Fetakniven har gjort radiodebut! Nattetid sänder P4 (och P3) programmet Vaken där låtar varvas med tankar från radioprataren bakom spakarna som blandas med ord från lyssnarna. Kvinnan i etern hade tre frågor hon ville ha svar på. Fetakniven besvarade dessa med bravur, det ena spörsmålet var när man log senast. Som svar fick radiorösten; "Mitt senaste leende bjöd du, eller om man så vill, Freud på. Jag hörde först fel och trodde att frågan löd när jag låg senast. Leendet var sedan ett faktum." True story, hon läste upp det, inte nog med att hon faktiskt sa LÅG, i radio, utan hon tillskrev även fetakniven äran för detta fantastiska svar. Nu är det antagligen bara en fråga om sekunder eller max minuter innan jag får ett erbjudande från SR. Jag antar att de vill ha fetakniven som radiopratare, alternativt manusförfattare eller dylikt. Rulla ut röda mattan!

Återkommer med fler ord under morgondagen. Om ni vill ha mer av fetakniven innan dess så är det bara att ratta in Sveriges Radio P4. Väl mött, på återseende, FUCKFACE!

FNISS.

Jag till kund: Varsågod!
Kund: TASK ska du ha.
Jag brister ut i okontrollerat fnissande som sedan övergår i asgarv. Kund förstår inte. Nästa kund förstår heller inte. Jag fortsätter skratta.

Ni vet.

Ibland far man fel. Spårvagnen tog mig helt åt helvete. Jag klev av i något jävla ghetto, något missnöjd men så öppnade världen mitt sinne. Det som mötte mig var naturen. Kanske var det solnedgång, kanske soluppgång, jag vet inte vad men det var lika vackert för det. Till min stora förvåning träffade jag inte mindre än fyra harungar. Inte alls blyga, lite väl modiga. Ack så fantastiska.

Sedan fick tekniken visa mig vägen hem. Jag tackar Gud, Jesus och Allah för GPSen. Min hemkomst hade inte existerat utan den. Nu är mina fötter trötta, på gräsen till helt slut. Vilken promenad, vilket avslut på en njutningsbar afton.

Ibland är det bra. På gränsen till oförskämt bra.

Selektivt.

Minns de bästa dagarna någonsin. De väger tyngre än allt annat. Det enkla är det simpla vilket konstig nog är det bästa. En gemensam promenad, en upptäcktsfärd. Det behöver inte vara nya platser för även gamla platser levererar lycka. Fokusera rätt.

Jag fortsätter gråta över spilld mjölk men är tämligen rationell mellan varven.

Ingen rubrik.

Efter en snabb genomläsning av inlägget med rubriken "PLZ, omg." är det lätt att få för sig att fetakniven är en filantrop som ömmar för de svältande barnen. Stackars barn! Så är självfallet inte fallet. De passade bara in i mallen. Den dagen de undernärda barnen med svullna bukar bjuds på buffé, då, först DÅ bjuder fetakniven på sina sympatier. Aight?

Stackars fetakniven! Solen strålar är förrädiska. Min tillflykt till solskenet varade alldeles för länge och jag blev bränd. Sol inne, brunt sinne! Eller hur det nu är man brukar säga. Det har varit omänskligt varmt här i min vindsvåning så nu har jag skaffat mig aircondition. En helt lysande mackapär som dessvärre äntrade mitt hem först EFTER jag blivit levande kokt i min egen svett (någon som blev kåt?). En inomhustemperatur som är och flirtar med 30 graders-strecket är inte okej. Nu levererar dock vädergudarna regn och rusk. Termometern visar på mer humana temperaturer vilket får mig att börja undra var i helvete jag skall göra av airconditionen. Den står bara och tar upp plats. ;S Åbäke (mycket bra ord som även kan användas om människor med tjock (förlåt, kraftig) benstomme).

Jag funderar på att unna mig en resa. Frågan är bara vart och när. Tanken vandrar både mot Ryssland, US'N'A och Japan. Var vill du ta vägen?

Ljuvligt.

Solens strålar penetrerar min hud och smeker mitt sinne.

PLZ, omg.

Jag fortsätter att rucka på mina principer (se tidigare inlägg ang. min ovilja att citera andra). Efter lite fredagsmys i form av träning, oändligt med kalorier och en usel film har skrivlusten infunnit sig. Detta firar jag med att bränna av ett citat; "det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig älskat". Vid första anblick, vid den första smakbiten känns det rätt. Som att ha en stor godispåse och gräva upp den initiala näven med godis. Förväntansfullt, hungrigt och girigt. Det är bara att tugga och svälja. Sedan händer något. En mättnadskänsla infinner sig och det känns inte längre rätt. Jag räknar kalorier, blir lite illamående men fortsätter ändå snaska konfektyrer. På liknande sätt får mig citatet ovan att må illa. Efter att ha ägnat en del tid åt att försöka förstå innebörden av det kan jag bara konstatera att logiken saknas. Låt mig göra ett exempel: vi tar ett gäng svältande barn från valfri del av världen. De får en icke sinande tillgång till föda, det är kycklingvingar från KFC, hamburgare, och andra kaloritäta livsmedel. Tillräckligt för att de svältande barnen skall få hull på sina smala ben. Mer än tillräckligt för att tänja ut deras magsäck. Vi låter dem smaka på det goda och vänja sig vid det. Sedan tar vi bort allt. Stryper näringstillförseln och kastar tillbaka dem dit där de kom från. Tillbaka till att leva på smutsigt vatten och det som kan hittas på en soptipp eller stjälas från någon som är minst lika hungrig. Med en välgödd kropp som rent fysiologiskt- och med stor sannolikhet även psykologiskt är hungrigare än någonsin. Skulle det vara någon tröst att de har fått uppleva en bättre tillvaro men sedan ha fått mattan bortryckt under sina fötter? Är det verkligen något att uppskatta, att ha gått från ruta ett till ruta tre för att sedan få gå två steg tillbaka? Det är jag som skriver i min bok och där är svaret självklart: NEJ. Ge mig inte godis om du sedan skall ta det tillbaka.

Det är inte bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Jag var tvungen att kolla upp upphovsmannen till detta ordspråk. Då det helt saknar en rationell mening var min fördom att det hade en kvinnlig författare. Suck, gissa om jag misstog mig. Dessutom fann jag till min stora förvåning något av det vettigaste jag har läst angående kärlek, författat av en kvinna. "Det finns tre slags kärlek; den lyckliga, den olyckliga och den trofasta. En utopi, en tvångstanke och en absurditet." High five, jag får nästan erektion av att läsa ordspråket. Så lysande!

Annars då? Jag sitter här iklädd endast ett linne och ett par boxershorts. Livet på vinden är fullt av värme. Runt 28 grader inomhus. Någon som vill köpa svett? Suck, jag är så mätt, fet och varm. Ps. Hantelcurls på 20kg tidigare idag. Det var tungt, tyngre än på länge men oj vad spegeln tyckte jag var sexig.

Läslampa (lä-slampa). ;S

Hi, it's me, Fetakniven!

Ännu en dag till ända men jag är fortfarande kvar på samma kapitel. Skriver långsamt, har på gränsen till skrivkramp. Svårt att komma vidare. Det är svårt att gå vidare. Jag finner tröst i att tiden flyger iväg och att jag faktiskt hänger med i svängarna. Idag har jag precis som de flesta övriga dagarna på sistone iklätt mig rollen som en riktig working class hero. Utan maskering, inga trikåer men med skjorta, löst sittande byxor och en namnskylt som lyder fetakniven har jag krängt alkohol för statens räkning. En kund skakade min hand och tackade för vintipset jag gav för en handfull dagar sedan. Jag sade varsågod och erinrades inombords det faktum att jag inte hade haft någon aning om vilket vin jag skulle rekommendera utan bara tagit något på måfå. Han ser mig som en vinkännare utav rang och jag ser fram emot att ännu en gång få para ihop dryck och måltid - helt random - och få strike!

En annan kund, en dam, frågade mig om jag var lycklig av någon speciell anledning. Jag satt i kassan när jag fick den frågan. Jag försökte skylla på den stundande sommaren och den efterlängtade solbrännan men hon fortsatte att undra om jag nyligen förlovat mig eller dylikt. Tydligen sken jag. Ett tydligt exempel på den ambivalens som härjar inom mig.

Efter arbetspasset som utöver kassaarbete även innebar fem timmars tungt lagerarbete gick jag och tränade. Med tom mage och väldigt trött kropp stod inte sannolikheten för ett lyckat gympass på min sida. Jag såg mig i spegeln, blickade ner på en tunn och samtidigt fet, blek och svag person. Körde ett par bicepscurls och då hände det. PUMPEN INFANN SIG. Ådrorna ville ut ur mina armar och helt plötsligt blev spegeln min bästa vän. Jag flexade, brydde mig inte om övriga motionärer utan gillade bara läget och njöt. Jag struntade i ett par planerade övningar för att de skulle utföras alltför långt bort från spegeln. Vi var bästa vänner och vi älskade med varandra. Tanken slog mig att det är så sorgligt att så många kvinnor (och män som gillar män) går miste om sådan perfektion.

Bifogar en bild på TRYCK (reservation: tagen med en usel mobilkamera som har en tendens att INTE fånga detaljer).

Live via (per)mobilen! Untz-untz.

Omg fetakniven kan numera blogga från hela världen! Teknikens under! Utropstecken! Ny mobiltelefon! Nu sitter jag exempelvis på en buss mitt ute i ingenstans. Mina medpassagerare verkar halvsova så det är nog läge att testa vad mobilens högtalare går för! Så jag slutar blogga för stunden! Åh vad jag avgudar utropstecken!

IS!

Kund får en femma tillbaka, en krona för lite.
"Vänta, du ska få sex!"
Kund tittar skeptiskt på mig.

Klädsamt melankolisk.

Delete tusen gånger om. Texten blir inget vidare, kaos i hjärnan och trötta ögon. Pigga och flinka fingrar får arbeta hårt men prestationen uteblir. Delete. Ctrl-alt-delete, starta om systemet. Rensa minnet, ny uppstart med bättre förutsättningar. Läsa in operativsystemet, blåskärm eller vad som helst, processorn strejkar - jag går på halvfart.

Det finns flera olika strategier att ta till för att komma över någon. Jag vill kalla det överlevnadsstrategier. Min far har alltid sagt att jag är en överlevare, något undertecknad är beredd att hålla med om. En tämligen oförarglig och simpel strategi är att skaffa en ny hobby. Mycket för att hålla tankarna i schack och fokusera annat än i det närmaste besatta, på gränsen till desperata, funderingar och förhoppningar. Ni vet, hoppets låga må släckas i evigheters evighet men ändå ligger det något där och pyr. Jag kanske skulle börja sticka?

En annan taktik är att döda objektet för ens längtan. Med döda menar jag självklart det inte SÅ dramatiska "döda". Nej, du behöver inte bläddra till brottsbalken 3:1 (Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.), de objektiva rekvisiten kommer aldrig täckas. Möjligtvis föreligger någon form av subjektiv täckning - men, NJA. Låt mig istället förklara: utplåna personen från din tankesfär. Agera som en atombomb, spräng bort alla möjliga kontaktvägar och allt som kan påminna dig om den åtrådda. Ta bort personen från msn. Vägra surfa in på personens blogg (denna punkt är mycket viktig för du kan säkert som jag höra författarens röst när du läser). En röst kan väcka så många minnen till liv. Radera mobilnummer, hemnummmer, adress, radera och utplåna varenda jävla spår. Städa rent som den bästa städfirman någonsin. Jag hatar detta tillvägagångssätt men det får mig att fungera som en människa och inte någon idiot som tvångsmässigt läser gamla meddelanden, skriver tusen sms som inte skickas, uppdaterar bloggsidan femton gånger om dagen i hopp om nya livstecken, och ja, du förstår. Det är mitt och alla andra förlorares största dilemma, att tvinga sig själv gå vidare trots att varenda del av kropp, själ, hjärna och hjärta skriker "NEJ, don't do it mister! Försök lite till bara. Det kommer bli bra, hon ändrar sig." Dessvärre går det inte passa en boll man inte har i sin besittning. Vem är starkast, jag eller jag? Det finns ingen vinnare.

Min syster har alltid haft en fäbless för att ha djupa samtal med lillebror (mig). Jag har aldrig riktigt uppskattat dem då det för det mesta har behandlats ämnen som kärlek och i viss mån sex. Nåja, jag minns en gång då hon var hjärtekrossad och uttryckte sig i stil med: "För att komma över någon måste man komma under någon annan...". Det är väl en relativt välanvänd strategi. Jag vet flera bekanta som har hoppat i säng med första bästa efter ett plågsamt farväl från tanken på en lycklig framtid i tvåsamhet. Nu är jag inte den promiskuösa typen. Det är inte ett moraliskt ställningstagande så mycket som att älskog bara för älskogens skull inte riktigt intresserar mig. Ricki Lake skulle aldrig låta mig vara med i temashower som "Black teens out of control!" (Jag vet, jag är inget teen ens ;S) Nåja, taktiken har stor potential då den verkligen svetsar igen dörren.

Nu skall jag sitta på venten och spela lite dota.
Tack och hej, leverpastej!

Har inget val! ;S

Utan jag bara måste posta en länk till GP, KLICKA, där man rapporterar om en gråval som plötsligt dykt upp tomma intet (eller ja, havet) där den varit utdöd i hundratals år. Fascinerande! Det är dock ännu en anledning till att helst stanna på land som en sann badkruka alternativt införskaffa ett par badskor. Tänk att trampa på en val när man egentligen bara vill ta ett par simtag. Jag kan för tillfället inte komma på något som skulle vara mer traumatiserande än det.

Liksom, PLASK PLASK, OJ! Jag har en val under mina fötter. ;S ;S Eller en gädda. Eller en abborre, eller en mört eller vad som helst. Suck, jag har ingen kontroll i vattnet. Jag försöker erinras vem det var som för mig förtäljde om en händelse där en rumpa och en nafsande fisk var involverade. Eller vem det var saknar relevans, faktum kvarstår dock, NÅGON har berättat det. NÅGON har blivit utsatt för en attackerande fisk - mitt på ljusa dagen, mitt i badvattnet. Är det bara jag som redan nu får ångest inför sommarens bad och lek?

Djur är spännande men ack så farliga och skrämmande.

Mental note to self: JEW ROCK!

Vanligtvis undviker jag att citera andra. Det är en princip jag har sedan länge och sådana skall hållas. Idag gör jag dock ett undantag då världen ändå inte är riktigt frisk. Jag hoppas att inte rubba universums balans ytterligare (för då kommer Steve Hawkin och skäller!). "When you have no one, no one can hurt you. Will you miss me when I burn?" Vilken text! Mark Lanegan framför denna låt så jag får gåshud av både smärta och njutning. KLICKA för att se hur Lanegan påverkar dig. Själv har jag lyssnat igenom den (överdrift:) tusentals gånger i streck och har gått igenom hela känsloregistret. Från ond bråd död, misär, slagen själ och tårar till leende, fniss, skratt och lycka. Sedan har det startat om som i en evig loop.

Du vet, som en plasthandske, något man använder för stunden. För att sedan kasta bort när den inte längre behövs. Den har fyllt sin funktion - raka vägen till tippen utan att passera GÅ. Vem saknar en plasthandske? Vem tänker på en plasthandske? Vem tycker synd om mig? Min ömma moder, förstås. Finns det fog för medömkan? För självömkan? NEJ, självklart inte. Jag vet inte hur det gick till, vad som egentligen hände men nu har det hänt och konsekvensen ÄR. "When you have no one, no one can hurt you. Will you miss me when I burn?"

Jag nådde botten. Inom loppet av någon dag eller två så sjönk jag ner i jorden. Ett först till synes bottenlöst träsk. Men jag fann botten. Sedan hände något fantastiskt, jag började le. Min kropp fylldes med energi och jag började skratta. Emporio Armani, Ralph Lauren och Barbour gjorde mig sällskap ut. Solen sken och jag sprudlade. Mitt i eländet fann jag min styrka och jag kan inte understryka nog hur imponerad jag är. Av mig själv.

Fo shizzle!

Ett träningspass och en pizza senare. Vad finns det att skriva? Solen skiner, mina växter har vissnat (ännu en gång). Jag ödslar tid på att bara existera.



En bild på min penna! Den har använts flitigt på (d)juristprogrammet. Jag har fått ihop minst fem anteckningsblock med krumelurer. Allt tack vare denna fantastiska penna. Inte nog med att designen ligger väldigt väl i tiden, pennan kan även låta. ROAAAAAR! Jag behöver bara trycka på knappen. Sedan lyser det rött ur munnen på skräcködlan. ROOAAAR! Mina studiekamrater kallar det regression - jag kallar det utveckling. Min ömma moster tyckte att avsaknaden av julklappar med mitt namn på etiketten var sorglig så hon gav mig denna. Tack moster, you go girl!

Ich habe angst.

Jag funderar på att ta min tillflykt till Linköping. Hem till djur och familj som får fungera värn mot alltför påfrestande känslor. Ut på resande fot men först måste kappsäcken packas (och biljett beställas, arbetstider bytas och så vidare). Jag skall bara...

Det kanske blir en timme i World of Warcraft i stället. En timme som eventuellt kan bli två. Eller ett rave; min höga ålder till trots. På med club blazern och favoritpikén under (färg: lila, en riktig bögfärg om du frågar storebror). Eller en timme på gymmet för att låta endorfinerna göra sitt för stunden. Det finns alltid tillfällig smärtlindring inom räckhåll.

Jag tappar aldrig greppet men dessvärre är min näve tom. Försöker hålla fast om intet och resultatet blir därefter - tomt. Jag kommunicerar mina känslor men adressaten har blockerat avsändaren.

Frågan är, vad gör det om tusen år? Den som lever får se!

Es tut mir leid.

Kanske det otillgängliga är en tillgänglig passion. Greppa efter det onåbara men tröttna när du når fram. Använd intellektet i stället för känslorna. Ögonbindel, känslolås eller vad som helst. Nej, känn och börja brinna igen. Raketbränsle till månen och tillbaka. Jag har (s)kattkartan.