Vanligtvis undviker jag att citera andra. Det är en princip jag har sedan länge och sådana skall hållas. Idag gör jag dock ett undantag då världen ändå inte är riktigt frisk. Jag hoppas att inte rubba universums balans ytterligare (för då kommer Steve Hawkin och skäller!). "When you have no one, no one can hurt you. Will you miss me when I burn?" Vilken text! Mark Lanegan framför denna låt så jag får gåshud av både smärta och njutning. KLICKA för att se hur Lanegan påverkar dig. Själv har jag lyssnat igenom den (överdrift:) tusentals gånger i streck och har gått igenom hela känsloregistret. Från ond bråd död, misär, slagen själ och tårar till leende, fniss, skratt och lycka. Sedan har det startat om som i en evig loop.
Du vet, som en plasthandske, något man använder för stunden. För att sedan kasta bort när den inte längre behövs. Den har fyllt sin funktion - raka vägen till tippen utan att passera GÅ. Vem saknar en plasthandske? Vem tänker på en plasthandske? Vem tycker synd om mig? Min ömma moder, förstås. Finns det fog för medömkan? För självömkan? NEJ, självklart inte. Jag vet inte hur det gick till, vad som egentligen hände men nu har det hänt och konsekvensen ÄR. "When you have no one, no one can hurt you. Will you miss me when I burn?"
Jag nådde botten. Inom loppet av någon dag eller två så sjönk jag ner i jorden. Ett först till synes bottenlöst träsk. Men jag fann botten. Sedan hände något fantastiskt, jag började le. Min kropp fylldes med energi och jag började skratta. Emporio Armani, Ralph Lauren och Barbour gjorde mig sällskap ut. Solen sken och jag sprudlade. Mitt i eländet fann jag min styrka och jag kan inte understryka nog hur imponerad jag är. Av mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar