PLZ, omg.

Jag fortsätter att rucka på mina principer (se tidigare inlägg ang. min ovilja att citera andra). Efter lite fredagsmys i form av träning, oändligt med kalorier och en usel film har skrivlusten infunnit sig. Detta firar jag med att bränna av ett citat; "det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig älskat". Vid första anblick, vid den första smakbiten känns det rätt. Som att ha en stor godispåse och gräva upp den initiala näven med godis. Förväntansfullt, hungrigt och girigt. Det är bara att tugga och svälja. Sedan händer något. En mättnadskänsla infinner sig och det känns inte längre rätt. Jag räknar kalorier, blir lite illamående men fortsätter ändå snaska konfektyrer. På liknande sätt får mig citatet ovan att må illa. Efter att ha ägnat en del tid åt att försöka förstå innebörden av det kan jag bara konstatera att logiken saknas. Låt mig göra ett exempel: vi tar ett gäng svältande barn från valfri del av världen. De får en icke sinande tillgång till föda, det är kycklingvingar från KFC, hamburgare, och andra kaloritäta livsmedel. Tillräckligt för att de svältande barnen skall få hull på sina smala ben. Mer än tillräckligt för att tänja ut deras magsäck. Vi låter dem smaka på det goda och vänja sig vid det. Sedan tar vi bort allt. Stryper näringstillförseln och kastar tillbaka dem dit där de kom från. Tillbaka till att leva på smutsigt vatten och det som kan hittas på en soptipp eller stjälas från någon som är minst lika hungrig. Med en välgödd kropp som rent fysiologiskt- och med stor sannolikhet även psykologiskt är hungrigare än någonsin. Skulle det vara någon tröst att de har fått uppleva en bättre tillvaro men sedan ha fått mattan bortryckt under sina fötter? Är det verkligen något att uppskatta, att ha gått från ruta ett till ruta tre för att sedan få gå två steg tillbaka? Det är jag som skriver i min bok och där är svaret självklart: NEJ. Ge mig inte godis om du sedan skall ta det tillbaka.

Det är inte bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Jag var tvungen att kolla upp upphovsmannen till detta ordspråk. Då det helt saknar en rationell mening var min fördom att det hade en kvinnlig författare. Suck, gissa om jag misstog mig. Dessutom fann jag till min stora förvåning något av det vettigaste jag har läst angående kärlek, författat av en kvinna. "Det finns tre slags kärlek; den lyckliga, den olyckliga och den trofasta. En utopi, en tvångstanke och en absurditet." High five, jag får nästan erektion av att läsa ordspråket. Så lysande!

Annars då? Jag sitter här iklädd endast ett linne och ett par boxershorts. Livet på vinden är fullt av värme. Runt 28 grader inomhus. Någon som vill köpa svett? Suck, jag är så mätt, fet och varm. Ps. Hantelcurls på 20kg tidigare idag. Det var tungt, tyngre än på länge men oj vad spegeln tyckte jag var sexig.