Klädsamt melankolisk.

Delete tusen gånger om. Texten blir inget vidare, kaos i hjärnan och trötta ögon. Pigga och flinka fingrar får arbeta hårt men prestationen uteblir. Delete. Ctrl-alt-delete, starta om systemet. Rensa minnet, ny uppstart med bättre förutsättningar. Läsa in operativsystemet, blåskärm eller vad som helst, processorn strejkar - jag går på halvfart.

Det finns flera olika strategier att ta till för att komma över någon. Jag vill kalla det överlevnadsstrategier. Min far har alltid sagt att jag är en överlevare, något undertecknad är beredd att hålla med om. En tämligen oförarglig och simpel strategi är att skaffa en ny hobby. Mycket för att hålla tankarna i schack och fokusera annat än i det närmaste besatta, på gränsen till desperata, funderingar och förhoppningar. Ni vet, hoppets låga må släckas i evigheters evighet men ändå ligger det något där och pyr. Jag kanske skulle börja sticka?

En annan taktik är att döda objektet för ens längtan. Med döda menar jag självklart det inte SÅ dramatiska "döda". Nej, du behöver inte bläddra till brottsbalken 3:1 (Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.), de objektiva rekvisiten kommer aldrig täckas. Möjligtvis föreligger någon form av subjektiv täckning - men, NJA. Låt mig istället förklara: utplåna personen från din tankesfär. Agera som en atombomb, spräng bort alla möjliga kontaktvägar och allt som kan påminna dig om den åtrådda. Ta bort personen från msn. Vägra surfa in på personens blogg (denna punkt är mycket viktig för du kan säkert som jag höra författarens röst när du läser). En röst kan väcka så många minnen till liv. Radera mobilnummer, hemnummmer, adress, radera och utplåna varenda jävla spår. Städa rent som den bästa städfirman någonsin. Jag hatar detta tillvägagångssätt men det får mig att fungera som en människa och inte någon idiot som tvångsmässigt läser gamla meddelanden, skriver tusen sms som inte skickas, uppdaterar bloggsidan femton gånger om dagen i hopp om nya livstecken, och ja, du förstår. Det är mitt och alla andra förlorares största dilemma, att tvinga sig själv gå vidare trots att varenda del av kropp, själ, hjärna och hjärta skriker "NEJ, don't do it mister! Försök lite till bara. Det kommer bli bra, hon ändrar sig." Dessvärre går det inte passa en boll man inte har i sin besittning. Vem är starkast, jag eller jag? Det finns ingen vinnare.

Min syster har alltid haft en fäbless för att ha djupa samtal med lillebror (mig). Jag har aldrig riktigt uppskattat dem då det för det mesta har behandlats ämnen som kärlek och i viss mån sex. Nåja, jag minns en gång då hon var hjärtekrossad och uttryckte sig i stil med: "För att komma över någon måste man komma under någon annan...". Det är väl en relativt välanvänd strategi. Jag vet flera bekanta som har hoppat i säng med första bästa efter ett plågsamt farväl från tanken på en lycklig framtid i tvåsamhet. Nu är jag inte den promiskuösa typen. Det är inte ett moraliskt ställningstagande så mycket som att älskog bara för älskogens skull inte riktigt intresserar mig. Ricki Lake skulle aldrig låta mig vara med i temashower som "Black teens out of control!" (Jag vet, jag är inget teen ens ;S) Nåja, taktiken har stor potential då den verkligen svetsar igen dörren.

Nu skall jag sitta på venten och spela lite dota.
Tack och hej, leverpastej!